Skip navigation

Magazine, originally uploaded by esthermokka. Thank you, Esther! /AC

.

Vad finns egentligen kvar efter en människa, säger hon och tittar ut genom de neddragna persiennerna i köksfönstret. Lägenheten är tömd. Mitt på golvet i vardagsrummet står en flyttkartong. På skohyllan i tamburen ett par snedgångna damtofflor. I övrigt är det tomt.

Jag svarar inte. Min uppgift är att städa, inte att vara filosof. Jag reser mig, sköljer ur min kaffemugg och stoppar ner den i väskan som jag hängde upp på handtaget till köksdörren när jag kom. Det doftar såpa, men när jag passerar kylskåpsdörren som står på glänt känner jag en svag pust av surhet.

Jag går in i badrummet och tar mig en sista titt, öppnar skåpet med spegeldörren ovanför handfatet. Där står en flaska Vademecum munvatten. Vätskan hade en klarhet en gång. Nu är nyansen mer åt bärnsten. I dammet på hyllskivorna av glas finns spår efter medicinburkar. När jag stänger skåpet ser jag henne i spegeln. Hon lutar sig mot dörrposten, tittar på mig.
Vill du se? frågar hon.
Jag svarar inte, tränger mig förbi henne.
Är du inte nyfiken?
Jag vänder henne ryggen och stoppar ner vademecumflaskan i skräppåsen som är nedtryckt i skurhinken vid ytterdörren.
När jag vänder mig om ser jag att hon sitter på knä intill flyttkartongen i vardagsrummet. Hon öppnar locket, är först stilla och tittar ner. Sedan börjar hon plocka upp det ena efter det andra. Fotografier, prydnadssaker, hemvirkade dukar. Jag låter henne hålla på.

Jag passerar henne, öppnar balkongdörren. Den gröna mattan som ska ge känslan av gräs ligger kvar. Det får vara. Nästa hyresgäst får sig kanske en överraskning när han eller hon lyfter på den, men det kan dröja länge än. Fönstren gapar tomma i flera lägenheter i det här området.

Höstlöv har virvlat in och lagt sig i drivor intill väggen. I ett hörn står en blomkruka av plast med något som ser ut att ha varit prästkragar. En solblekt dekoration i form av en liten midsommarstång med ett par i folkdräkt är nedstucken i den torra jorden. Något griper tag. Jag minns när jag hade med mig den där krukan i somras. Hon ställde den i kylskåpet. Jag plockade ut den och placerade den på det lilla klaffbordet här ute. Hon log, som om hon förstod något för första gången. Sedan satt vi här och åt jordgubbar under tystnad. Hon brukade alltid sockra dem. Och jag skällde på henne. Jag ville ha dem utan socker, men den där gången lät jag det vara. Kanske hade jag också förstått någonting?

Jag plockar upp blomkrukan, håller den utanför räcket och släpper taget. Hör hur den landar med en duns bland buskarna två våningar ner. Går in igen, låser balkongdörren. Tar med mig flyttkartongen ut i tamburen. Plockar upp mammas tofflor och lägger dem i väskan med termosen och kaffemuggen. Lyckas få med mig allt innan jag låser dörren från utsidan. Jag stoppar ner nyckelknippan i brevinkastet och hör skramlet när den landar på golvet.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: